De nya föreskrifterna ersätter Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd från 2014. Varför behövdes en revidering?

– När vi pratar om att förebygga och behandla undernäring så pratar vi om ansvar för såväl socialtjänst som hälso- och sjukvård men rutinerna behöver se lite olika ut.  Nutritionsvårdprocessens olika steg omfattas och dessutom behövs rutiner för att samarbeta. I de tidigare föreskrifterna fanns inte steget att bedöma risk för undernäring med. Det har lagts till i de nya föreskrifterna.

Vilka kravs ställs på vem i denna process?

– Omsorgspersonal inom till exempel hemtjänsten ska ha rutiner för att upptäcka att det finns ett problem som kan öka risken för undernäring. De är närmast individen och kan se tidiga förändringar. Men egentligen kan vem som helst upptäcka risk, även närstående. Sedan kontaktar man hälso- och sjukvården för bedömningen, som ska utföras av någon som har tillräckligt kunskap. Nästa steg i nutritionsvårdprocessen är utredning. Varför har individen risk för undernäring? Det kanske har med dålig tandhälsa att göra, en underliggande sjukdom, biverkningar av medicin eller ett psykologiskt problem. Här behöver legitimerad personal med en djupare kunskap och förståelse för nutrition och problematiken genomföra utredningen.

– Vem som följer upp och när beror på bakomliggande faktorer och individens tillstånd. Kanske behöver legitimerad personal i hälso- och sjukvården följa upp eller det sker en överrapportering till omsorgens personal.

Det är många personer som är involverade i processen. På vilket sätt ska verksamheter efterfölja de nya föreskrifterna?

– Socialstyrelsens föreskrifter säger att den som bedriver hälso- och sjukvård liksom socialtjänst och verksamhet enligt LSS, ska ha rutiner för att förebygga och behandla undernäring. Det kan exempelvis innebära att socialtjänsten ska ha rutiner för att uppmärksamma när personer tappar intresse för mat. Hemtjänsten som handlar maten kan notera att inköpslistan blir kortare och kortare. Eller man märker att maten står kvar i kylskåpet eller att individen klagar på smärtor i munnen. Det är sådana exempel som visar på att det finns en risk och som det ska finnas rutiner för. Hur verksamheter lägger upp dessa rutiner vet de bäst själva.

Skulle du säga att det saknas kunskap hos personalen inom äldreomsorgen?

– Vi kan anta att det delvis är så. Men problemet är mer komplicerat än så. Även när omsorgspersonalen har kunskap om hur man upptäcker risk för undernäring måste de också ha en rutin för när och hur hälso- och sjukvården ska kontaktas för en bedömning. Det behöver vara enkelt. Är det min chef eller närmaste sjuksköterskan, eller vem ska jag rapportera mina observationer till? Kanske saknas en person i organisationen med rätt kunskap att bedöma och åtgärda? Då behövs rutiner hur man får tillgång till sådana personer någon annanstans i hälso- och sjukvården. På beslutsfattarnivå måste man ha tydliga svar på det.

Var börjar problemet med undernäring och hur stort är det?

– Förmodligen i det egna hemmet.  När det gäller friska individer som bor hemma, kan processen för att hamna i risk för undernäring vara ganska lång. Man kanske inte har hemtjänst. Då är primärvården kanske den organisation som skulle kunna upptäcka ett nutritionsproblem eller kanske tandvården. Där skulle man också kunna fråga hur det går med maten och vikten, när man ser en dålig munhälsa. Men vi kan inte svara på hur många det handlar om.

Varför är det svårt för Socialstyrelsen att skaffa sig en överblick över hur stort problemet med undernäring egentligen är?

– Uppgift om diagnoser finns i våra patientregister och sköts av Socialstyrelsen. Men det kan konstateras att just diagnosen undernäring dokumenteras inte i tillräcklig utsträckning av hälso- och sjukvården. Det finns diagnoskoder för undernäring men de används inte i tillräcklig utsträckning. Säg att en patient skrivs in på sjukhus för att ha fallit omkull och skadat sig i hemmet. Kanske är patienten även undernärd med nedsatt muskelfunktion. Men läkaren dokumenterar endast benbrott. Det tycker vi så klart är synd.

– Vi hoppas att undernäringsproblematik uppmärksammas genom våra föreskrifter, kunskapsstöd och webbutbildning och att diagnosen kommer att ställas oftare. Det kan göras av någon med tillräcklig kunskap, exempelvis även dietister och sjuksköterskor. Här behövs en dialog mellan chefer och personal. Förutom onödigt lidande för individen skulle hälsoekonomer då kunna räkna på vad det kostar i pengar för hälso- och sjukvården.

Kan det ha konsekvenser i form av straff eller böter om verksamheter inte följer föreskrifterna?

– Finns det en föreskrift så gäller den. Men den är inte en lag. Det vill säga, du får inte böter eller fängelse om du gör fel. Däremot är det Inspektionen för vård och omsorg (IVO) som granskar att vården och omsorgen följer lagar och regler. Men målet är så klart inte att verksamheter ska straffas utan att situationen för våra äldre ska förbättras.

Hur bedömer du effekten av föreskrifterna så här ett och ett halvt år efter att de trädde i kraft?

– Jag ser många goda exempel på kommuner som jobbar med att förbättra vård och behandling av undernäring. Socialstyrelsens kunskapsstöd har uppdaterats sedan de nya föreskrifterna trädde i kraft och vi ser ett ökat intresse för våra webbaserade utbildningar. Det finns även privata aktörer som erbjuder utbildningar, vilket är ett bra tecken att det finns en vilja att ta itu med problemen. Ju fler vi är som sprider kunskap desto större chans att budskapen når ut. De flesta kommuner använder sig av kvalitetsregistret Senior Alert. Den insamlade statistiken över bland annat antal riskbedömningar kan användas på många sätt, exempelvis genom att jämföra sig med sig själva över tid. Det är många i kommuner, regioner och i socialtjänsten som på bred front och på olika sätt jobbar med att förebygga och behandla undernäring och jag är optimistisk att det kommer att visa effekt.