Att få diagnosen IBS

Vad man har för symtom från magtarmkanalen varierar mycket mellan olika individer med IBS. För att få diagnosen IBS ska man uppfylla vissa särskilda diagnoskriterier. Enligt de nuvarande kriterierna så har man en frekvent smärta i magen, minst en gång per vecka, och magsmärtan ska vara kopplad till tarmtömning eller ett stört avföringsmönster. Hos många individer lättar symtomen när tarmen töms, men hos en del patienter är det precis tvärt om – att smärtan blir värre vid tarmtömning. IBS-symtomen ska i regel ha startat mer än 6 månader innan man fått diagnos.

IBS kan yttra sig som att man har väldigt hård (typ 1 eller 2) eller lös avföring (typ 6 eller 7), har svårt att tömma tarmen eller har behov av att tömma tarmen ofta. Normal avföringsfrekvens brukar definieras som ≤3 gånger per dag, eller ≥3 gånger i veckan. Det är också normalt att symtomen växlar mellan hård och lös avföring och att symtomen varierar över tid - i vissa perioder mår man bättre i magen, andra sämre. Ett mycket vanligt symtom vid IBS är en känsla av uppblåsthet och buksvullnad i magen. Svullnaden brukar ofta tillta under dagen och vara som värst på kvällen och vissa upplever nästan att de ser gravida ut. Buksvullnaden kan ibland upplevas som att den beror på att man har onormalt mycket gaser. Det verkar dock inte vara så att det bildas mer gaser hos patienter med IBS i jämförelse med friska, dock finns det en skillnad i hur gaserna upplevs och hur effektivt man gör sig av med gaserna.

Orsaker och triggerfaktorer

Anledningen till att vissa drabbas av IBS är inte helt klarlagt, men numera känner vi till vissa faktorer som är av betydelse. En del individer med IBS anger att besvären debuterade i anslutning till en infektion i magtarmkanalen (magsjuka). Dessa har då vad man kallar en post-infektiös IBS. När maginfektionen läkt ut har man bestående men i form av IBS-besvär och en förändrad sammansättning av tarmbakterier.

Det händer även att IBS-besvären debuterar under stressperioder eller efter olika livskriser eller trauma. Det är också vanligt att individer med IBS rapporterar att andra familjemedlemmar eller släktingar också har IBS, vilket tyder på att det finns en ärftlig orsakande faktor. Man vet också idag att tarmbakteriernas sammansättning skiljer sig åt mellan individer som har IBS jämfört med friska individer, men det är svårt att veta vilken betydelse tarmbakterierna har för uppkomsten av IBS.

När man väl har fått IBS brukar man säga att det är kroniskt. Dock kan man i perioder vara helt symtomfri - man har varken smärta eller onormal avföring. Många med IBS kopplar symtom till perioder då man är stressad, har sovit dåligt, inte haft tid att sköta magen ordentligt, burit tighta byxor eller att man slarvat med kosten.

Kostens betydelse vid IBS

En stor andel individer med IBS rapporterar att maten är en viktig faktor att ta hänsyn till och uppemot 86 % rapporterar att de kopplar IBS-symtom till intag av vissa specifika livsmedel . Vanligt förekommande livsmedel som rapporterats orsaka symtom är kaffe, alkohol, kolsyrade drycker, kryddstark mat, fettrik mat, mejeriprodukter och gasproducerande livsmedel som lök, vitlök och bönor.

För individer som har mycket besvär med magen är det lika viktigt att strukturera upp NÄR och HUR man äter, som VAD man äter. Att ha regelbundna måltider är grundläggande för att magen ska kunna fungera optimalt. För att vi ska få en jämn belastning på magsäcken och tarmen är det rekommenderat att dela upp dagens matintag på flera mindre portioner, snarare än några få stora portioner. Det brukar vara lagom att dela upp matintaget i ca 5-6 portioner per dag. Risken med att låta det gå för lång tid mellan måltiderna är att man hinner bli jättehungrig, och därför äter en större mängd mat vid en och samma måltid. Stora portioner belastar både magsäcken och tarmen mer och leder oftare till magont.

De initiala kostråd som ges vid IBS är sammanställda av the National Institute for Health and Care Excellence (NICE guidelines) och evidensen för dessa har sammanställts av the British Dietetic Association i en publikation. Sammanfattningsvis lyder råden:

• Ät regelbundet och hoppa inte över måltider
• Låt måltiden ta tid och tugga maten noga
• Drick tillräckligt mycket vätska, 1,5-2 liter/dag
• Minska intag av kaffe, te, alkohol, kolsyrade drycker, fullkornsprodukter, fet mat och kryddstark mat
• Vid problem med diarré bör sötningsmedel (sorbitol, xylotol) undvikas
• Produkter med havre och linfrön är bra fiberkällor vid besvär av gaser och buksvullnad.

Om mer insatser behövs

För de individer som har mycket kvarstående besvär efter att ha följt de initiala råden, finns det en mer restriktiv diet som har god vetenskaplig evidens vid behandling av IBS bland vuxna. Dieten kallas för låg FODMAP-dieten, där FODMAP är en akronym för fermenterbara oligo-di- monosackarider och polyoler. Dessa är olika typer av kortkedjiga kolhydrater som alla har det gemensamt att de absorberas i låg grad i tunntarmen, varpå de i stället hamnar i tjocktarmen och där kan fermenteras av våra tarmbakterier. I fermenteringsprocessen bildas det gaser och ansamlas vätska, vilket kan orsaka besvär hos den som har en känslig tarm. Livsmedel som innehåller en stor andel FODMAPs är exempelvis produkter av vete, lök, vitlök, baljväxter, äpplen, päron, vattenmelon, stenfrukter, blomkål, jordärtskocka, sparris, svamp och mejeriprodukter. Dieten börjar med en exkluderingsfas, vanligtvis under fyra veckor, där man utesluter alla livsmedel som innehåller FODMAPs ur sin kost. Sedan börjar den viktiga återintroduktionsfasen, där man ska testa sin egen tolerans för de olika typerna av FODMAPs. Det gör man genom att börja äta livsmedel ur en kategori FODMAPs i taget för att se om och hur mycket man tål att äta. Målet med dieten ska alltid vara att försöka att utesluta så få livsmedel som möjligt, men med bibehållen symtomlindring. Vid en sådan diet bör man alltid konsultera dietist för att säkerställa att kosten är fortsatt näringsmässigt adekvat och inte onödigt restriktiv.