Hej Karin, du arbetar med att kartlägga och minska matsvinn i din roll på Livsmedelsverket. Kan du lite mer detaljerat förklara begreppet social hållbarhet när vi kopplar det till offentlig måltidsverksamhet?

Maten som planeras och lagas är till för att ätas upp, alltså hamna i barnets, elevens eller den äldres mage. Att få i sig tillräckligt med mat för att orka med dagen i förskolan eller skolan är en rättighet, men något vi kanske tar för givet. Samtidigt saknas ofta uppföljning av att maten faktiskt äts upp.

Upplever du att fokuset har blivit för stort på den ekologiska hållbarheten, så att man ibland glömmer vikten av att arbeta för att maten som lagas istället ska hamna där den hör hemma – i matgästernas magar?

Det är viktigt att kunna hålla båda dessa tankar i huvudet samtidigt. Och förstå att det hänger ihop. Om man/verksamheten endast fokuserar på matsvinnet och att det ska minska utan att samtidigt tänka på och följa konsumtionen, alltså hur mycket som äts upp, missar man helheten. När en verksamhet arbetar med åtgärder för att minska matsvinnet är det nödvändigt att samtidigt följa upp att de åtgärder som görs inte resulterar i att matgästen äter ännu mindre mat. Det skulle vara ett misslyckande. Målet är tvärtom, matsvinnet som uppstår i serveringen och från tallriken borde istället ätas upp. Så länge mat hamnar i soporna är det självklart ett resursslöseri både ekonomiskt och för miljön och det innebär alltså dessutom ett förlorat näringsintag för matgästerna.

Finns det några effektiva arbetsmodeller som verksamheterna kan använda sig av för att analysera anledningarna till att maten inte äts upp?

I Livsmedelsverkets handbok för minskat matsvinn finns förslag på åtgärder för att minska matsvinnet både i köket, från serveringen och från tallriken.

När man mäter matsvinn – finns det då något sätt att lyfta fram tallrikssvinnet i en verksamhet för att belysa att man kanske behöver fokusera resurser på att väcka aptiten hos matgästerna snarare än minska mängden mat som lagas?

Även här behöver verksamheterna skifta fokus och sluta skuldbelägga exempelvis barnen i skolan. Det är framför allt faktorer runt omkring eleverna som gör att maten slängs från tallriken. Genom att arbeta med trivsel, ljudvolym, mindre stress, mer tid att äta och mer vuxennärvaro ökar chansen för att mer mat äts upp. Genom att schemalägga luncherna får eleverna mer lugn och ro att äta tillsammans, vuxna och elever.

Finns det några goda exempel på hur en verksamhet balanserat ekologiskt och socialt hållbarhetsarbete kopplat till matsvinn på ett framgångsrikt sätt?

Än så länge är mitt intryck att fokuset ofta är ensidigt på att endast mäta och minska matsvinnet, och att man inte ser att det hänger ihop med social hållbarhet. Genom att i stället skifta fokus och ställa sig frågan ”hur ska vi få barnen, eleverna och de äldre att äta mer” och arbeta med åtgärder för det, skulle matsvinnet minska som en följd.

Är det stor skillnad på hur man bör arbeta med att få matgästerna att äta sin mat i olika typer av verksamheter, eller finns det några gemensamma nycklar oavsett om man arbetar med barn, gamla eller sjuka?

Trivsel, lugn och ro och tillräckligt med tid är gemensamt för alla, och förstås god mat. När det gäller mat för gamla eller sjuka är det viktigt att de får möjlighet att äta när de själva vill/är sugna och att det erbjuds fler och kanske mindre måltider, om aptiten är liten. Vi får inte glömma bort att det behöver finnas utrymme för ett visst ”pedagogiskt” svinn i förskolan och skolan. Så att barnen och eleverna känner att de kan prova nya smaker. ”Smakskedar” vid serveringen kan vara ett sätt att få pröva ny mat utan att behöva slänga en massa om man inte gillar den.

Om du skulle ge tre konkreta tips till någon som vill arbeta för att fler ska äta upp sin mat – vad skulle det vara?

Som sagt när måltidsmiljön förbättras, ökad trivsel etc. kommer det att leda till att fler äter mer mat. Verksamheten behöver ha och få rätt förutsättningar för detta. Sedan är det självklart viktigt att ha en god dialog med de som tar sin mat själva, att påminna om att det är bra att tänka efter hur mycket de orkar och att de gärna får gå och ta mer mat om de önskar mer.